Konflikthantering och psykopater

Frågan blir hur jag kan avgöra när problemen är uttryck för en legitim konflikt mellan två jämbördiga personer, och när det snarare handlar om att den ena personen p g a svårigheter på det personlighetsmässiga planet ställer till problem som helst inte alls bör ”lösas” med hjälp av kompromisser och allmän flathet.

Det finns psykopatiska människor som vanlig konflikthantering inte biter på eftersom dessa är väldigt samvetslösa, egocentriska, lögnaktiga och skrupelfria.

Detta är något som de flesta organisationer har svårt att förstå så när en chef eller medarbetare beter sig så försöker de uppnå en kompromiss, eller så är den psykopatiske personen så bra på ljuga att offret blir syndabocken och får sitt liv förstört.

Fullblodspsykopater med 30 eller mer på skalan är ungefär 1% enligt äldre forskning och 2-4% enligt nyare , men forskningen har även visat att det räcker med att ha minst 10 på psykopatiskalan för att vara farlig och skadlig för andra och den organisation denne jobbar i.

Den typen av vardagspsykopater är kanske 1 av tio till en av 20, och de är tillräckligt samvetslösa för att vara riktigt ohälsosamma för andra.

Psykopater är bara mån om sitt eget skinn och håller sig bara i skinnet om de tvingas till det och förlorar för mycket på att inte göra det, men bakom ryggen kommer de fortsätta med så mycket jävelskap de tror de kan komma undan med ändå.

Den konflikthantering chefer och HR traditionell får lära sig där grundsynen är att det aldrig bara är ens fel att två träter vilket ofta inte stämmer, så hur klokt är det att låta konflikhantering styras av gamla klyshor?

Det är som att använda bondepraktikan för att försöka förutsäga vädret i stället för meteorologi enligt min uppfattning!

Det kommer fungera i de fall bägge parterna är någorlunda normala människor och är ungefär lika goda kålsupare men inte annars, och definitivt inte när man har med mer eller mindre psykopatiskt lagda personer att göra, för dessa är skrupelfria och oftast bra på ljuga, charma och dupera folk när de måste, så offret blir ofta syndabocken.

En person som ofta beter sig väldigt egocentriskt och själviskt, alltid vill ha som denne vill och är trevlig så länge allt går dennes väg, överrreagerar nåt enormt på småsaker som går denne emot och vägrar ta reson, börjar snacka skit om och ställa till problem bakom ryggen på folk som inte gör som denne vill jämt, eller sätter ner foten mot dennes horribla beteende, ljuger om vad som egentligen hänt för att slippa straff, eller gör någon annan till syndabock för sina egna beslut och misstag genom kopiöst svartmålande o.s.v är med stor sannolikhet psykopatisk och definitivt skadlig för andra.

När en enstaka medarbetare är sån är det ett nog stort problem, men när det är chefen som är det, eller ännu värre chefen och en eller flera medarbetare i maskopi som utser någon till offer så det blir det riktigt skadligt om de högre upp i organisationen inte vågar ta i problemet.

Scare tactics kanske är den enda form av konflikthantering som biter på en mer eller mindre psykopatisk person om man är tuffare än denne är, när möjligheten att avslöja denne inte finns, och de högre upp i organisationen vägrar ta i problemet?

Boktipset nedan kan ge många fler tips till er som behöver det.

Omgiven av psykopater är en lättläst introduktion till vardagspsykopater för gemene man som inte ids traggla sig igenom mer vetenskapliga och torra böcker i ämnet. Den ger nog tillräcklig grundförståelse för att göra dig medveten om hur dessa individer fungerar och hur man kan försvara sig.

T.ex. exemplet med den kvinnliga stalkern i boken verkar vara ett klockrent exempel på hur vardagspsykopater av det kvinnliga könet jobbar, men de flesta kvinnliga psykopater jobbar nog mer i det fördolda än hon gjorde.

Däremot tycker jag exemplen på ledare som klassats som psykopater enligt PPI-R var lite för endimensionellt där både Hitler och Churchill klassades som det.

Visst var Churchill även politiker och som sådan intresserad av makt, så vissa gemensamma drag hade han nog med psykopater.

Tror ändå Churchill snarare var den klassiska kompromisslösa hjältetypen, och för att kunna besegra onda människor är dessa oftast tvungen att vara tuffa och kompromisslösa.

Den stora skillnaden är att dessa slåss för det goda och gör det för andras skull med, vilket är raka motsatsen till en psykopats drivkrafter.

Sen kan John F. Kennedy, Bill Clinton och Bush Jr. mycket väl ha varit det, för de betedde sig inte som sig bör för en president moraliskt sett, så där stämmer mycket in tycker jag.

Man måste kanske tänka ett steg längre innan man klassar någon som psykopat än upphovsmannen till PPI-R testet verkar ha gjort i sin listning när man tolkar resultaten?

Länk: Konflikträdsla banar väg för psykopater på jobbet

Länk: Ibland är konflikter bara den enes fel

Boktips: Omgiven av psykopater : så undviker du att bli utnyttjad av andra

Författaren använder DISA modellen med färgbaserade personlighetstyper som visst är lite av pseudovetenskap så ta färgerna mer som pedagogiska idealiserade exempel på personlighetstyper som ger en grov vägledning.

Boken är i varje fall intressant då den ger exempel på hur den vanligare formen av vardagspsykopater kan bete sig och vad man kan göra åt dem.