Konflikthantering och psykopater

Frågan blir hur jag kan avgöra när problemen är uttryck för en legitim konflikt mellan två jämbördiga personer, och när det snarare handlar om att den ena personen p g a svårigheter på det personlighetsmässiga planet ställer till problem som helst inte alls bör ”lösas” med hjälp av kompromisser och allmän flathet.

Ibland är konflikter bara den enes fel

Det finns psykopatiska människor som vanlig konflikthantering inte biter på eftersom dessa är väldigt samvetslösa, egocentriska, lögnaktiga och skrupelfria.

Detta är något som de flesta organisationer har svårt att förstå så när en chef eller medarbetare beter sig så försöker de uppnå en kompromiss, eller så är den psykopatiske personen så bra på ljuga att offret blir syndabocken och får sitt liv förstört.

Fullblodspsykopater med 30 eller mer på skalan är ungefär 1% enligt äldre forskning och 2-4% enligt nyare , men forskningen har även visat att det räcker med att ha minst 10 på psykopatiskalan för att vara skadlig för andra och den organisation denne jobbar i, men tror mellan tummen och pekfingret 20 poäng på psykopatiskalan är gränsen där de börjar bli riktigt skadliga.

Den typen av delpsykopater är kanske 1 av tio till en av 20 beroende på grad av psykopatiska drag, och de är tillräckligt egocentriska för att vara rätt ohälsosamma för andra de med.

Psykopater är bara mån om sitt eget skinn och håller sig bara i skinnet om de tvingas till det och förlorar för mycket på att inte göra det, men bakom ryggen kommer de fortsätta med så mycket jävelskap de tror de kan komma undan med ändå.

”Grundförutsättningarna för konstruktiv konflikthantering är att kunna lyssna på och förstå hur andra tänker, känner och tycker. Dessutom behöver man äga förmåga till självinsikt, för att se sin roll i en given situation. Därtill krävs en genuin vilja att utvecklas som människa. Det har inte psykopater.”

Konflikträdsla banar väg för psykopater på jobbet

Den konflikthantering chefer och HR traditionell får lära sig där grundsynen är att det aldrig bara är ens fel att två träter stämmer ofta inte ens när bägge är någorlunda normala, så hur klokt är det att låta konflikthantering styras av gamla klyschor och alltid försöka uppnå en kompromiss eller samförstånd?

Det är som att använda bondepraktikan för att försöka förutsäga vädret i stället för meteorologi enligt min uppfattning och är oftast bara ett försökt att ta den enkla vägen för arbetsgivaren!

Det kommer fungera i de fall bägge parterna är någorlunda normala människor och är ungefär lika goda kålsupare men inte annars, och definitivt inte när man har med mer eller mindre psykopatiskt lagda personer att göra, för dessa är skrupelfria och oftast bra på ljuga, charma och dupera folk när de måste, så offret blir ofta syndabocken.

En person som ofta beter sig väldigt egocentriskt och själviskt, alltid vill ha som denne vill och är trevlig och charmerande så länge allt går dennes väg, kan överreagera på småsaker som går denne emot och vägrar ta reson, börjar snacka skit om och ställa till problem bakom ryggen på folk som inte gör som denne vill jämt, eller sätter ner foten mot dennes horribla beteende, ljuger om vad som egentligen hänt för att slippa straff, eller gör någon annan till syndabock för sina egna beslut och misstag genom kopiöst svartmålande o.s.v är med stor sannolikhet psykopatisk eller narcissistisk och definitivt skadlig för andra.

När en enstaka medarbetare är sån är det ett nog stort problem, men när det är chefen som är det, eller ännu värre chefen och en eller flera medarbetare i maskopi som utser någon till offer så blir det riktigt skadligt om de högre upp i organisationen inte vågar ta i problemet.

Scare tactics kanske är den enda form av konflikthantering som biter på en mer eller mindre psykopatisk person om man är tuffare än denne är, när möjligheten att avslöja denne inte finns och de högre upp i organisationen vägrar ta i problemet, eller så är man tvungen att vara mycket listigare än psykopaten är och då krävs kunskap om hur de fungerar och hur man ska hantera dem.

Omgiven av psykopater : så undviker du att bli utnyttjad av andra

”Du får reda på om din egen personlighetstyp är röd, gul, grön eller blå
enligt det psykologiska DISA-systemet. Genom att bli medveten om hur du
själv fungerar kan du se igenom och stå emot psykopatens avancerade
manipulation.”

Boktips: Omgiven av psykopater : så undviker du att bli utnyttjad av andra

Omgiven av psykopater är en lättläst introduktion till vardagspsykopater för gemene man som inte ids traggla sig igenom mer vetenskapliga och torra böcker i ämnet.

Den ger nog tillräcklig grundförståelse för att göra dig medveten om hur dessa individer fungerar och hur man kan försvara sig mot dem, för hamnar du i konflikt med en psykopatisk, narcissistisk eller machiavellisk person måste du ha koll på sådant.

Författaren använder DISA modellen med färgbaserade personlighetstyper som är lite av pseudovetenskap så ta färgerna mer som pedagogiska idealiserade exempel på personlighetstyper som ger en grov vägledning.

Författaren är inte själv någon expert på psykopati utan baserar sina åsikter på andra experter och har fått kritik från psykologer och beteendevetare för att han behandlar psykopati lite för slarvigt avseende referenser och källor och sånt, men boken är ändå en bra och lättläst introduktion till psykopater för vanligt folk.

Boken ger exempel på hur den vanligare formen av vardagspsykopater kan bete sig beroende på vilken färg du är mest lik och vad man rent praktiskt kan göra för att skydda sig mot manipulation från andra inklusive icke psykopater beroende på vilken personlighetstyp man själv är mest lik.

En praktiskt inriktad bok som ger praktiska råd på ett lättförståeligt sätt för vanligt folk.

T.ex. exemplet med den kvinnliga stalkern i boken verkar vara ett bra exempel på hur vardagspsykopater av det kvinnliga könet jobbar, men hon var inte så smart och de flesta kvinnliga psykopater jobbar nog mer i det fördolda än hon gjorde.

Att tänka på när man utvärderar psykopati enligt PPI-R

PPI-R som presenteras i boken är en alternativ checklista för att utvärdera psykopati som kan användas i stället för den klassiska Psychopathy Checklist–Revised (PCL-R), men man får inte vara för ytlig och godtycklig när man använder dessa checklistor.

Till exempel tycker jag exemplen på ledare som klassats som psykopater enligt PPI-R av upphovsmannen var lite för endimensionellt där både Hitler och Churchill klassades som det.

Visst var Churchill även politiker och som sådan intresserad av makt, så vissa gemensamma drag kanske han hade med psykopater.

Men makt kan man även vilja ha för att kunna förändra saker till det bättre, så enbart maktlystnad i sig är inte ett tecken på psykopati, utan avgörande är snarare varför och hur man använder den.

Tror ändå Churchill mer var den klassiska kompromisslösa hjältetypen, och för att kunna besegra onda människor är dessa oftast tvungen att vara tuffa och kompromisslösa.

Den stora skillnaden är att dessa slåss för det goda och gör det för andras skull med, vilket är raka motsatsen till en psykopats drivkrafter.

En psykopat bryr sig inte om något annat än sig själv medans en kompromisslös hjälte bryr sig väldigt mycket om de som är goda, till och med så mycket att denne kan vara beredd att offra sitt eget liv för deras skull.

Däremot bryr sig en kompromisslös hjälte inte särskilt mycket om de onda och gör det som krävs för att sätta stopp för dem, men det är inte psykopati utan handlar om moraliska värderingar och ställningstaganden.

”Psychopaths commit suicide less than narcissists do. I think there’s some sense of despair within a narcissist that doesn’t really exist inside a psychopath—the narcissist is suffering, because deep down in his soul he knows it’s empty. Also I think the whole thrill-seeking, risk-taking side of psychopathy—the lack of fear of punishment that accompanies it—doesn’t really describe the classic narcissist, for whom criticism and or punishment may matter a great deal.”

Questions for John Seabrook

Sen tror jag inte Hitler var fullblodspsykopat heller hur konstigt det än kan låta för det faktum att han tog livet av sig när slaget var förlorat motsäger det.

Sen hade en fullblodspsykopat nog inte heller fått magsår och andra stressrelaterade symptom som Hitler hade för fullblodspsykopater är rätt iskalla.

Jag tror en psykopat snarast som många andra högt uppsatta nazister gjorde hade suttit i Nürnberg rättegångarna och ljugit sig blå för att försöka slippa så lindrigt undan som möjligt och berättiga sitt beteende.

Hitler var kanske bara en politiskt övertygad fanatiker med vissa psykopatiska drag och någon annan störning som t.ex. narcissism, som var övertygad om att hans syn var den rätta.

Det är också en sorts galenskap men det är inte samma sak som att vara fullblodspsykopat.

Sen kan John F. Kennedy, Bill Clinton och Bush Jr. mycket väl ha varit det, men Bush Jr. verkar jobba väldigt mycket med välgörenhet för skadade soldater numera, så han kanske har dåligt samvete vilket psykopater inte har.

Man måste kanske tänka ett steg längre innan man klassar någon som psykopat än upphovsmannen till PPI-R testet verkar ha gjort i sin listning när man tar fram resultaten?

*Jag har skrivit fler blogginlägg om psykopater som ni hittar under psykologi kategorin på denna blogg så läs gärna dem med för de bidrar alla till er förståelse av dessa individer.